Min morfar tillbringade de sista 30 åren av sitt liv som förtidspensionär efter en trafikolycka. Den inträffade i tjänsten, så morfar fick yrkesskadelivränta.

Han hade arbetat som lastbilschaufför (förutom som dammsugarförsäljare och bussförare). Jag minns honom liggande på soffan hemma i tvåan i Kalmar. Där funderade han på livet som varit och i synnerhet på yrkeslivet. Han kunde minnas någon särskilt brant backe i norra Småland som hade varit svår i vinterhalkan. Han mindes också hur chauffören självklart hjälpte arbetarna att lossa lasten av grus eller sand från flaket. Det gjordes med skyffel i hand. Det fanns inga tippbara flak.

Ungefär samtidigt som min morfar skyfflade sand kom det 1939 ut en bok av överingenjör Tarras Sällström. ”Arbetsstudier inom industrien” var ett tungt bidrag i införandet av taylorismen i Sverige. Han var nitisk och föreläste om arbetsstudier och hjälpte närmare hundra företag att införa denna vetenskapliga metod att organisera arbete. Att det fanns många som intresserat lyssnade är inte så konstigt. Här kunde man hitta kostsam spilltid och dra slutsatser om rationaliseringar därefter. Svensk konkurrenskraft kan vi delvis tacka arbetsstudierna för.

Tarras Sällström gjorde med framgång gällande att arbetsstudier var bra för arbetaren eftersom metoderna för ackordssättning därmed blev rättvisare. Men han hymlade inte om att nummer ett var en förbättrad produktionsekonomi.

Det gällde att ordna arbetet på förnuftigaste sätt. Arbetsfysiologin syftade till att spara på onödig energiförbrukning, undvika onödig trötthet samt förhindra för tidig förslitning av den mänskliga organismen.

Tvärtemot den nuvarande arbetsmiljölagen – som säger att arbetet ska ordnas efter vars och ens förutsättningar - tänkte sig Tarras Sällström att man borde göra sitt bästa för att”avhålla människor från sådana yrkesområden och sysselsättningar, som de på grund av sina anlag ej lämpa sig för”.

På så sätt trodde han att man kunde undvika olust, överansträngning, misslyckande, olycksfall och för tidig förslitning.

Just uttrycket ”för tidig förslitning” återkommer gång på gång. Det var alltså inte fråga om att undvika förslitning helt och hållet. Nej, den skulle komma förr eller senare. Det angelägna var att den inte kom för tidigt.

Tarras Sällström redovisar i boken tabeller över energiförbrukningen i olika sysselsättningar. Medan en skräddare, skrivare eller litograf inte gjorde av med mer än ungefär 50 kilogramkalorier per timme, förbrukade stenhuggare mellan 280 och 320 kilogramkalorier. En timmerhuggares hårt arbetande kropp slukade mellan 370 och 406 kilogramkalorier per timme,

Fordfabriken i Detroit hade gjort intryck på Tarras Sällström. Där hade man försökt förskona arbetarna från att arbeta i böjd kroppsställning. Fabriken tillämpar ”den upprätta arbetsställningens princip” skriver Tarras Sällström. Syftet är dock inte i första hand att spara ryggar. Nej, det är den onödiga energiuppoffringen som fabriken vill undvika.

I boken finns en mängd arbetsmoment redovisade som numera rensats bort i de flesta jobb. ”Dragning av vevaxel” är ett exempel där Tarras Sällström noga går igenom hur energiförbrukningen kan minskas genom vevaxelns placering i höjd. Han går igenom viktlyftning och lastbärning. Det sistnämnda momentet var redan på 1930-talet något man försökte rationalisera bort med lyfthjälpmedel ”för att undvika att människan användes blott och bart som ett lastdjur”.

Man kan fråga sig vilken föreställning som är bäst förankrad i verkligheten: Tarras Sällströms syn på förslitning som något obevekligt, eller den nutida arbetsmiljölagens vision om ett arbete som inte orsakar ohälsa.

Tänker man efter har Tarras Sällström en viss poäng. Under ett livslopp sliter varje människa ut sin kropp, om bara tillräckligt lång tid får gå. Under samma livslopp arbetar de allra flesta efter bästa förmåga. Är det arbetet eller livet som försliter? Går det att skilja det ena från det andra?

Här någonstans närmar man sig den pågående debatten om sjukskrivningarna. Om vi nyktert konstaterar att människor slits ut: sker det då i samma takt i alla yrken? Nej.

Tjänar alla lika mycket på sitt yrke? Nej.

Är alla likadant rustade kroppsligt för att klara ett liv i arbete? Nej.

Slutsatsen måste vara att en sjukförsäkring som delvis jämnar ut orättvisorna – de medfödda, de arbetsorganisatoriska, de sociala - är en omistlig del av ett modernt samhälle.

Det tunga kroppsarbetet är betydligt ovanligare nu än på morfars och Tarras Sällströms tid. Men det finns kvar. Och rationaliseringarnas tid är knappast förbi.

Men hur var det nu med skyfflingsarbetet? Tarras Sällström redogör på tre sidor för betydelsen av att sticka in skyffeln under materialet som ska skyfflas. Då blir kraftförbrukningen bara 15 kilo jämfört med arbetaren som sticker in skyffeln mitt i materialet som förbrukar 35 kilo kraft. I upprättstående ställning är den lämpligaste skyffellasten 10 kilo med 17 till 18 spadtag i minuten! Och så här fortsätter det med ingående beskrivningar av studier av en rad arbeten.

Tarras Sällströms handbok blir utan avsikt en klassisk skildring av arbetsmiljö och dess förändring. Den är bunden i grovt linne i ett manér man sällan ser nu för tiden. Snyggt och slitstarkt.