Anita Wallstedt har hela sitt vuxna liv närt en djup kärlek till Dalarna. Till konsten, kulturen, det vackra landskapet... När barnen flugit ut såg den då 54-åriga Anita sin chans att flytta dit.

- Det var 1996. Jag skulle förverkliga mina drömmar. Jag hyrde ett rött hus med utsikt över gärdsgårdarna och minns att jag tänkte "kan man ha det så här bra?", berättar hon.

I Sörmland hade Anita Wallstedt arbetat många år på ett behandlingshem för missbrukare. I Falun fick hon jobb på en gruppbostad för förståndshandikappade. Den anställningen kom att bli dödsstöten för hennes yrkeskarriär.

Gruppboendet var nyöppnat. Organisationen skulle byggas upp från grunden och de anställda skulle arbeta med vårdtagarna enligt en ny metod.

- Det var stora brister i ledarskapet. Ingen hade jobbat med metoden innan och vi skulle utbildas, men det blev aldrig något. Det blev turbulent och folk började söka sig därifrån. Det var kaos, säger Anita Wallstedt, som började säga ifrån och ifrågasätta bristen på information och handledning.

Det satte henne i skottgluggen. Anita fick reda på att det talades illa om henne. Det spreds rykten om att hon smet hem för tidigt och en av cheferna kritiserade hennes insatser på jobbet.

En psykolog kopplades in för att granska förhållandena på arbetsplatsen och de anställda intervjuades.

- Jag frågade om personer skulle namnges i rapporten, men fick höra "nej, vi utreder bara problemet", säger Anita.

När utredningen var klar kallades hon till ett möte med tre av cheferna och sitt fackliga ombud.

Anita pekades ensam ut som ansvarig för den dåliga arbetsmiljön. Hon anklagades för att ha negativ inverkan på gruppen och för att ha berövat en chef auktoriteten i sitt ledarskap.

Anita Wallstedt var den enda som namngavs i rapporten, som lämnades ut till hennes kolleger. Hon stängdes omedelbart av från sin tjänst.

- När mitt fackombud frågade vad jag skulle göra sa en av cheferna "hon får väl sitta i en källare och sortera papper". Jag hade jobbat med människor i hela mitt liv utan problem, det här blev en dödsstöt. Jag blev uthängd som en häxa, säger hon och fortsätter:

- Jag blev sjukskriven direkt och fick gå till psykologer och läkare för att överleva. Barnen tog hand om mig och stöttade mig. Jag låg mest och ville ingenting. Men jag har inte tagit ett enda piller, jag har målat i stället. Det blev min livlina.

Anita Wallstedt säger att hon har fått total upprättelse - men det har tagit många år och fört henne genom en rad instanser.

Mobbningen hon utsattes för på jobbet blev klassad som arbetsskada och 2003 gav länsrätten henne rätt till sjukpension.

- Jag har fått livränta från Försäkringskassan och har fått ut 1,2 miljoner kronor efter skatt från Afa Försäkring, det är plåster på såren. Men jag har räknat ut att jag kostat Försäkringskassan 3,1 miljoner kronor när jag inte kunde fortsätta jobba till 65. Det var med stor sorg jag insåg att jag aldrig skulle komma tillbaka till arbetslivet.

- Men efter en sån här smäll litar man inte på människor, man får social fobi.