Landstingen har hittills haft olika rutiner för MRSA hos sjukvårdspersonal, vilket Socialstyrelsen ser som ett problem. Olikheterna är orättvisa och undergräver effektivt smittskydd och rättssäkerhet. Myndigheten har bildat en expertgrupp med uppdraget att ta fram nationella riktlinjer för alla slags vårdgivare. I gruppen är de tre största landstingen representerade genom Ingegerd Hökeberg från Stockholm, Eva Gustafssonfrån Skåne och Kristina Ohrénfrån Västra Götaland. Gruppen kommer förutom riktlinjerna att ta fram en kunskapsöversikt om MRSA. Målsättningen är att arbetet ska vara klart under våren.

De flesta svenska landsting har rutinen att göra provtagning för MRSA på personal som kommer tillbaka efter utlandstjänstgöring. En del testar även personal som varit i kontakt med smittade patienter. Andra inskränker sig till att i det läget endast testa personal med sår eller handeksem. En del landsting anses värre drabbade av MRSA-spridning än andra, vilket får till följd att nyanställd personal därifrån också testas.

De största skillnaderna rör på vilka indikationer man utför test, hur många provtagningar som görs samt vilka rutiner man har för smittspårning. Dessutom varierar sättet att ta hand om smittad personal. Skåne, exempelvis, anses strängare än andra i det att avstängning är en relativt sett vanligare åtgärd där.

Eva Gustafsson, biträdande smittskyddsläkare i Region Skåne, säger att smittskyddslagen, som klassar MRSA som en allmänfarlig smitta, fordrar gränsdragningar och tolkningar. Till exempel säger lagen att vid ”beaktansvärd risk för smitta” måste man vara öppen med att man är bärare. Men när är risken ”beaktansvärd” och när är den det inte?

- Det är tolkningsfrågorna vi kommer att diskutera i gruppen, säger Eva Gustafsson.

Hon anser att vårdpersonal som testar positivt för MRSA borde ha en gräddfil till bra omhändertagande.

- Yrkesidentiteten är viktig för många och som bärare blir man väldigt utsatt. Då är det viktigt att man inte lämnas ensam.

Eva Gustafsson tycker också att den patientansvariga läkaren bör agera lite som ambassadör för den smittade.

- Man måste se hela patienten; inte bara MRSA i svalget, säger hon.

För rättssäkerhetens skull är det viktigt att inte en enda person fattar besluten om avstängning respektive smittfrihet. Det är beslut med stor betydelse för den enskilde och det får inte finnas utrymme för godtycke, hävdar Eva Gustafsson.

- Man ska också kunna kräva ett bra psykosocialt stöd. Det är hemskt nog att bli avstängd, säger hon.

Biträdande smittskyddsläkare Ingegerd Hökeberg i Stockholms läns landsting instämmer:

- Vi kommer att påpeka att psykosocialt stöd är viktigt, men styr inte hur det ska gå till, säger hon.

De flesta landsting har redan omfattande regler för hur man ska göra om en anställd befinns vara bärare av MRSA. Men som intervjun med Malin på nästa uppslag visar kan det vara skralt med efterlevnaden.

Enligt Ingegerd Hökebergska expertgruppen dock inte undersöka hur efterlevnaden är i nuläget.

- Det är helt enkelt inte vårt uppdrag att ta reda på det. Men det kan bli aktuellt efter ett eller två år sedan de nationella riktlinjerna införts, säger Ingegerd Hökeberg.

Det förekommer att vårdgivare avstår från att testa personal, trots att den allmänna uppfattningen bland de anställda är att det skulle undanröja onödig oro. Arbetarskydd har från flera håll hört talas om personalgrupper som misstänker att arbetsgivaren inte vill ha en massa positiva svar eftersom det skulle leda till bemanningsproblem. Men Ingegerd Hökeberg ställer sig skeptisk till att det skulle vara ett utbrett problem.

- Det där har jag aldrig stött på. Men ibland det motsatta: det vill säga personal som inte vill bli odlad, säger Ingegerd Hökeberg.

Argumentet mot att odla oroliga anställda är att det finns ett slags ”tillfälligt” eller snabbt övergående bärarskap av MRSA som saknar betydelse. Enligt Gudrun Skoglundpå Arbetsmiljöverkets enhet för kemi och mikrobiologi bör man vara medveten om att ”onödig” provtagning skulle kunna leda till en situation där arbetstagaren blir ännu mer orolig.

- Tiden fram till att man sedan konstaterat att det är ett övergående bärarskap kan bli ganska besvärlig för arbetstagaren. Det är bättre att bemöta oron med att ge personalen sakkunnig information om riskerna och hur man undviker dem, säger Gudrun Skoglund.

Kollektivavtalet mellan Vårdförbundet och kommuner och landsting medger omplacering eller avstängning med bibehållen lön i de fall arbetsgivaren befarar smittspridning från personal till patienter. Enligt Margareta Öhberg, chefsförhandlare på Vårdförbundet, verkar överenskommelsen fungera bra.

- Mig veterligen finns det inget fall där smitta varit sakligt skäl för uppsägning, säger hon.

Årligen är det ett 30-tal nya fall av smittade sjukvårdsanstäldda som upptäcks, enligt rikshygiensjuksköterskan Kerstin Mannerquistpå Smittskyddsinstitutet. Det är läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, men hon kan inte säga hur många i varje kategori.

- Men läkarna är i minoritet. De kommer kanske inte lika nära patienterna.

30 nya fall är påfallande lite, anser Kerstin Mannerquist.

- Man ska komma ihåg att provtagandet har ökat enormt. Ta bara Stockholm. Där gjordes kanske 20 000 provtagningar 2002. Nu gör man 80 000.

Artikeln publicerades ursprungligen den 9 februari 2007 (Arbetarskydd 1/07).