Yacine Asmani är spänd. Han har svart kostym och röd slips dagen till ära, han är en av grundarna till centrat. På väggen hänger Olof Palme i snarlik klädsel. Palme sitter i en stel, vriden position och blickar ner på TCO-juristen, ombudsmannen från Fastighets och Byggettans ordförande. De lägger papper i prydliga högar på bordet och tapetserar rummet med svartvita affischer. Det är en liten syrefattig lokal föreningen för papperslösa fått tag på. En gång höll Murarnas pensionskassa till här. Bokhyllorna, de röda vimplarna, de bruna noppiga stolarna, allt står kvar och minner om en tid då arbetsmarknaden såg annorlunda ut. Klockan är nio och trettio. Centrat öppnar klockan tio. Två kartonger med ostfrallor levereras av en kvinna från LO.

Yacine Asmani går ut på gatan och hämtar luft.

Fastighets Bengt Sandberg får ett samtal från Studio Ett. Sveriges Radio tänker sända direkt på eftermiddagen. Reportern säger åt honom att svära precis så mycket som på telefon. Bengt Sandberg skrattar:

- Inga problem.

Bordet är nu täckt med papper om centrat. De papperslösa syns inte till. Yacine Asmani kommer in igen och förklarar att de flesta jobbar. Han är frontfigur i nätverket Papperslösa Stockholm. Fram till för ungefär ett halvår sedan saknade han själv de fyra sista och så viktiga siffrorna i personnumret. Nu har han uppehållstillstånd, men livet leker inte för det. I Algeriet var han elektroingenjör. Det får han inte jobb som i Sverige. Och nu kan han inte jobba som elektriker heller på grund av en skada. Han visar lite diskret fingrarna på högerhanden och delar av armen och säger att arbetsgivaren inte vill ha tillbaka honom på grund av läkarintyget.

- Men nu ska vi inte prata om mig. Jag vill hjälpa andra. I dag är en stor dag. Centrat är en liten bit på vägen mot vårt mål, säger Yacine Asmani.

Journalister väller in i den lilla lokalen. LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin och TCO:s ordförande Sture Nordh dyker också upp. Centrats initiativtagare ställer sig på rad vid ena kortväggen. Ovanför deras huvuden hänger ett avtryck av Picassos Guernica.

Rummet är nu så fullt att de papperslösa själva får stå ute i trapphuset.

Wanja Lundby-Wedin inleder:

- Det är fullkomligt oacceptabelt att papperslösa utnyttjas som de gör. All form av exploatering är emot den fackliga idén. I dag är det kriminellt att vara papperslös i Sverige. Det vill vi ändra på. Oseriösa arbetsgivare ska däremot kunna straffas och dömas till skadestånd.

Sture Nordh fortsätter:

- När arbetsmarknaden förändras måste facken förändras. Andra europeiska länder ligger före oss. Alla människor har samma rättigheter, och vi är ingen migrationsmyndighet, centrat ska ge service åt papperslösa precis som vilket fackförbund som helst. Det är ren solidaritet.

I massan av mediafolk, inklämd bakom bokhyllan, står Focom, papperslös från Kongo. Han är klädd i träningsoverall och ser i tanken ut att vara någon annanstans. I trapphuset berättar han om sin situation, att han delar ut tidningar, jobbar mest hela tiden, tjänar 50 kronor i timmen och bor tillsammans med andra papperslösa på olika adresser i stan. I hemlandet var han lärare. Han kan inte åka tillbaka dit, det går bara inte, säger han. Samtidigt klarar han inte av att fortsätta så här länge till. Hans ögon är rödsprängda och vattniga. De tittar utan att riktigt se.

Inne i lokalen får Wanja Lundby-Wedin svara på en hel arsenal med frågor från en syndikalist. Han vill veta vad fackförbundens egentliga intresse är, de har ju inte brytt sig om de papperslösa tidigare… Focom säger att han måste jobba och försvinner ut på Kammakargatan.

Efter att de båda ordförandena i ljuset från kamerablixtar spikat upp centrats svartvita logga krymper skaran journalister. Det går att andas i lokalen igen. Till slut är det bara Yacine Asmani, hans höggravida hustru, också från Algeriet, och Muhammad, ursprungligen från Iran, kvar. Mohammad har under förmiddagen inte gjort mycket väsen av sig. Med keps på huvudet har han stått i ett hörn och lyssnat. Han är 28 år och kom ensam till Sverige via Irak sommaren 2001. Han har fått avslag tre gånger på sin asylansökan. Sedan fyra år tillbaka jobbar han som pizzabagare för en och samma arbetsgivare. I början tjänade han 30 kronor i timmen. Nu tjänar han 60, kanske. Han vet inte riktigt. Ofta får han inga pengar alls. Arbetsgivaren ordnar istället boende för natten. Det gick inte upp för Mohammad förrän ganska nyligen att hans arbetsgivare, som också varit hans vän, utnyttjat honom. Mohammad, som talar flytande svenska, säger:

- Jag tror att jag hamnat i ett beroendeförhållande. När jag tog upp det här med lönen så hotade han mig och sa ”jag sätter dig på ett plan till Iran”.

Yacine Asmani undrar om han vill att centrat ska hjälpa honom. Det behöver inte bli en konflikt, vi kan bara berätta för arbetsgivaren vad som gäller, säger han.

Mohammad drar ner kepsen och tittar skeptiskt på honom.

- Jag tror jag vill prata med honom själv först. Jag vill inte ställa till det för honom. Han har en liten dotter och…

- Men du kan ju inte jobba utan lön. Fundera och kom tillbaka. Vi har öppet varje måndag.

Yacine Asmani ger Mohammad en informationsfolder.

- Ta två förresten och ge en till din arbetsgivare.

Centrat ska bara genom att finnas till, få arbetsgivare att skärpa sig. Det är tanken.

Mohammad frågar om de också kan hjälpa honom med pengar och uppehållstillstånd och sjukvård. Han har inte varit hos läkare sedan han kom till Sverige. I ett och ett halvt år hade han eksem över hela armarna. Han tror att det hade med jobbet att göra, men han vet inte, han vågade aldrig bli undersökt. Yacine Asmani informerar honom om vilka organisationer han kan vända sig till och att det finns läkare som man kan gå till och vara anonym. Han berättar också om hur han själv fick ekonomisk hjälp.

Mohammad får också reda på att papperslösa kan få ett samordningsnummer av Skattemyndigheten och därmed gå över till att jobba vitt. Mohammad tänker skaffa sig ett sånt och söka sig till en annan pizzeria. Om han återvänder till centrat vet han inte.

Yacine Asmanis fru tar sig på magen och markerar att det är dags att gå. På bordet står det fortfarande en kartong full med ostfrallor.

- Får jag ta en? undrar Mohammad.

- Självklart. Ta flera!

- Det räcker med en.

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarskydd nr 10/2008.