De gamla reglerna för bedömning av arbetssjukdomar gjorde att de flesta fick avslag på belastningssjukdomarna. Trots att sambandet mellan ensidigt upprepat arbete, icke flexibla arbetsställningar och jävulskt ont i axlar, rygg och nacke torde vara uppenbart för de flesta.
Det har inte hänt mycket på området sedan svenska folket chockades av de ökända monteringsbilderna med kvinnliga armar upphängda i mitellor.
Eller?
Inom forskningen har det hänt en hel del. I Arbetarskydd 3-4/2007 skriver vi om hur synen på till exempel epykondolit (tennisarmbåge) förändrats. 2001 ansåg de medicinska forskarna att det fanns faktorer som talade mot ett samband mellan arbete och tennisarmbåge. Sedan dess har åtminstone två studier funnit starka samband, enligt Eva Vingård, professor i arbets- och miljömedicin. Ändå utgår försäkringsläkare från den gamla forskningen när de avråder från att bedöma tennisarmbåge som arbetssjukdom.
Forskare brukar bekymra sig över journalister som grundar tvärsäkra jätterubriker på forskningsresultat. Hur ska det då inte kännas när jurister på samma tvärsäkra sätt bedömer människors liv och möjlighet till försörjning efter forskning när forskarnas arbete är ett ständigt pågående, kontinuerligt sökande efter någorlunda sanningar?
Det är förstås inte bra för rättssäkerheten att skador bedöms utifrån gamla rön. Det är si och så med säkerheten när det gäller försäkringsmedicinska bedömningar av nacksjukdomar också, visar en studie av läkarna Mats Hagberg och Jorma Styf, (se sidan 4). Nackskador döms olika i olika delar av Sverige.
Rättssäkerheten är ett problem. Ett annat är bedömningarnas legitimitet i folks ögon. Jag minns en kvinna som hade det typiska kvinnojobbet traversförare. Hon skumpade hela dagarna fram med huvudet vridet i en omänsklig vinkel. För det led hon av ständig värk i huvud och nacke. Att det inte skulle finnas något samband mellan vidriga arbetsställningar och värk måste te sig vanvettigt ur den drabbades perspektiv.
Dessutom signalerar samhället helt olika när det gäller synen på belastningssjukdomar.
Arbetsmiljöverket inleder nu en tillsynskampanj av monteringsarbeten. 700 arbetsplatser ska besökas och verket konstaterar sambandet mellan monteringsarbete och sjukdomar, utan att tveka:
”De som arbetar med att ideligen upprepa samma moment – även om det som lyfts, vrids eller skjuts på inte är tungt – löper stor risk att utveckla besvär i axel, arm, hand och nacke. Kvinnliga montörer inom de branscher som nu ska kontrolleras har de absolut högsta relativa frekvenserna av anmälda arbetssjukdomar orsakade av belastningsfaktorer. 30 procent av kvinnliga montörer, 20 procent av manliga, uppger i Arbetsmiljöverkets och SCBs rapporter åren 2003-06 att de har besvär till följd av den fysiska belastningen i jobbet.”
På 1980-talet belastades statskassan av mängder av godkända belastningssjukdomar. Motgiftet var att låtsas som om de inte fanns.
Nu vet alla, inklusive Arbetsmiljöverket, vad som orsakar belastningssjukdomar. Bevisreglerna har ändrats. Det är högkonjunktur, monteringsarbete ökar igen. Om det nu blir en dyrsmäll igen är det dags att åtgärda orsakerna. Tillsynskampanjen är en god början.