Säkerheten på bygget blir inte lättare av alla språk

Unga män med allvarliga ansikten som gör skitjobben, bilar, kånkar, hänger över taket utan livlina, tills man ryter åt dem och då ler de lite blygt, en kamrat som pratar engelska – ofta bättre än jag – skyndar fram och ställer tillrätta, letar fallskydd, spärrar av. De sitter vid olika bord i vårt stora gemensamma matrum, fördelade efter etnicitet, precis som det alltid har varit i byggsvängen. Latinamerikaner jobbar med andra latinamerikaner, polacker med polacker, ryssar med ryssar, uzbeker med uzbeker. Och Gävlebor med andra Gävlebor, en försummad minoritet, som en kille sa med ett snett leende (han är från Gävle).

Det är bökigt med arbetsmiljön på alla byggen, eftersom en byggarbetsplats förändras hela tiden, men det blir inte lättare av att det är ännu fler utländska språk att hålla reda på, och att man inte har en aning om vad folk kan om säkerhet och arbetsmiljö. Om de nu ens tänkt på det.

Det här är ingen speciell eller skum arbetsplats – det är så här verkligheten ser ut. Vad jag kan förstå har alla firmor här giltiga villkor och kollektiv­avtal, och nånstans finns det alltid en som kan svenska, eftersom det också är ett krav. Man kan göra sig förstådd, men det tar lite tid, och tid är något vi inte har på byggen i dag – man får kommunicera med händerna och Google Translate. Det funkar ... sådär. Ända tills nån tar det där steget ut i tomma intet, står på fel sida om en trave virke som välter, som går under hängande last.

En kille sa att han var glad att ha jobb. Vad han tjänade fick jag aldrig veta, men han var glad att slippa förläggningen. Nu ville han ha bostad och ta hit familjen från en krigszon. Han var inte här för att ta bidrag, var så säkra, men han var inte heller så intresserad av byggsvängen. Han var apotekare, vad jag förstod, och det här hade han bara medan han väntade på att få sina betyg översatta.

Flyktingar hamnar alltid i byggbranschen, det är så överallt. Vi har gott om okvalificerade jobb, tunga, slitsamma, nödvändiga jobb, som inte kräver annat än starka armar och lite jävlaranamma. Det skulle inte skada med lite arbetslivsintroduktion och kunskap om arbetsmiljö, kunde man ju tycka, eller information om villkor och facket, typ. Men det verkar vara bristvara. Nästan alla dessa män, för det är män, hamnar hos firmor som ägs av landsmän (som i sin tur får jobben av företag som ägs av Stefan eller Johan eller Mats), och de får nog ta vad som bjuds. Att skälla på dem för att de vill jobba känns bara larvigt – skäll på dem som tjänar pengar bakom, i stället.

De behöver kunna jobba säkert – men hur gör man det när man inte kan språket?