Vem bär ansvaret för Johans död?

2012-05-20 23:00 Elinor Torp  

Johan Löfroth kämpade i sju veckor med frätskador främmande för sjukvården. Hans liv gick inte att rädda. Flickvännen Linda har bestämt sig för att bli polis. Storebror Peter vill veta vem som bär ansvaret för olyckan. <br/>– Jag hade bara en bror. Jag hade inte råd att förlora honom.

I Öjebyn går livet vidare. Peter Löfroth, 31, jobbar som säljare på pappans möbelvaruhus. Johan jobbade i lagret. Bakom en Mio-lastbil står hans svarta Jaguar. Johans mössa ligger kvar på förarsätet.

– Vi var mer än bröder. Vi var bästa vänner, säger Peter Löfroth.

Johan fyllde 24 på Karolinska sjukhusets ecmo-avdelning. Familjen räknade slangarna in i kroppen. 27 stycken.

– Jag har inte visat den här bilden för någon, men så här såg han ut, säger Lars-Erik Löfroth och håller fram mobilen med fotot av Johan efter olyckan.

Första veckan låg Gustaf och Johan tillsammans på Brännskadecentrum i Uppsala. Utvändigt hade de samma skador och till en början trodde läkarna att även Johan skulle överleva. Han hade inte skadat ögonen och ansiktet lika illa, men till skillnad från Gustaf drog Johan ner kalken i lungorna.

– Kombinationen bränd utvändigt och sönderfrätt invändigt hade den här specialistavdelningen aldrig varit med om. Rättsmedicin i Umeå som gjorde obduktionen hade inte heller sett en människa med så mycket skador invändigt. Alla organ var i stort sett utslagna av kalken, berättar Lars-Erik Löfroth.

Pappan visar inte sorgen med tårar. Han gick till sitt möbelvaruhus efter olyckan. Johans mamma försöker jobba, men klarar bara 25 procent.

– Steg ett är att acceptera situationen. Vi kommer inte att få träffa Johan igen, konstaterar Lars-Erik Löfroth.

Han sätter sig vid ett bord på avdelningen för utomhusmöbler. Kunder frågar om vägen till bokhyllor och soffor. Lars-Erik byter röst:

– Jajemen raka spåret! Går jättefint!

Sedan kommer en arbetskollega från lagret och vill berätta om Johan, hur genomsnäll och plikttrogen han var.

– Om han hade kört 200 på en vinterväg med sommardäck skulle han själv ha valt att utsätta sig för en risk. Om han blivit sjuk i cancer hade vi inte kunnat styra över det. Men här har någon gjort fel, resonerar Peter Löfroth.

Han har själv aldrig jobbat i industrin och liksom pappan har han svårt att föreställa sig arbetsplatsen där olyckan skedde.

– Johan var utbildad murare och ville hålla kunskaperna vid liv genom att ta extraknäck ibland. Är det okej att jag sticker ut på ett murarjobb kunde han fråga och jag sa ja. Så for han iväg. Den här kvällen var han inkallad för att mura, men blev satt på ett helt annat jobb, berättar Lars-Erik Löfroth.

Medan Johan kämpade för sitt liv på Karolinska sjukhuset ringde inte Nordkalk familjen en enda gång. Lars-Erik fick själv jaga fatt i dem. Nu, ett halvår efter olyckan, har de fått en sammanfattning av företagets interna utredning.

– Det pågår en smutskastning utan dess like. Nordkalk och den här konsulten är ett kapitel för sig. Kan de inte bara säga: ”Vi gjorde fel. Vi visste inte vad vi sysslade med. Det är fruktansvärt att det blev som det blev, men nu får vi göra det bästa av situationen.” Det hade räckt, säger Peter Löfroth.

Han har närmare till tårarna. När han tar upp sin telefon för att visa bilden av Johan som han såg ut innan olyckan blir ögonen blöta.

– Jag vet hur min bror var. Han sträckte upp handen direkt och sa: Jag gör det!

Peter Löfroth torkar bort gråten med möbelvaruhusets turkosa servett.

– Om jag stoppar en kniv i någon får jag ta ansvar för det. Bär en person skulden för olyckan ska han stå till svars, fortsätter han.

På ett 90 år gammalt konditori inne i Piteå jobbar Johans flickvän Linda. Hon snurrar förlovningsringen på fingret och visar tatueringen på underarmen: You were heavens gift. Takida, Johans favorit, spelades på begravningen.

– Jag har aldrig mascara längre, säger Linda Ekberg och stryker bort tårarna.

Klockan två slutar hon jobbet och cyklar hem. Knappt ett år hann de bo i tegelvillan. På en byrå i vardagsrummet visar en digital fotoram bilder av Johan när han rastar hunden, fiskar, festar och går en promenad på stranden. Vid altandörren står hans slitna foppatofflor som om de just trampats ur.

– Man förstår fortfarande inte vad som har hänt. Det är liksom bubbligt. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag bor i huset än, men ska sälja. Så småningom vill jag se olycksplatsen. Jag behöver en bild, säger Linda.

Labradoren Tuva väntar fortfarande på att husse ska komma hem. På kvällarna springer hon fram till ytterdörren och viftar med svansen. Deras yngsta hund har fått komma till en ny familj. Linda ville inte att labradorvalpen skulle hinna fästa sig vid henne. När huset är sålt och hon fått veta vad som egentligen hände på kalkugnen den där kvällen ska hon byta stad och plugga till polis.

– Jag tror det är enda sättet, säger hon och öppnar datorn på vardagsrumsbordet.

Hon går in på www.minnesrummet.se. Här kan man skriva om de döda, tända ljus och sörja tillsammans. Linda har lagt ut bilder av Johan. Nästan varje dag går hon in på sajten. Det hjälper lite.

– Sen har jag kontakt med Gustafs flickvän Pernilla via Facebook och sms. Nu är det bestämt att vi ska hälsa på dem i Mörön.

Elinor Torp

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer