MÄRKT FÖR LIVET

Gustaf Seppelin Solli fick 55-procentiga brännskador vid kalk­ugnsolyckan i Luleå. Han har inga fingrar. Men han lever. Och vill tillbaka. Bara han får behålla ögonen.

Arvid Solli lyfter på sonens läpp och petar in en påse snus. Något förändras i Gustafs ansikte och kroppen slappnar av under den gula sjukhusfilten. Sköterskorna tittar på dem genom glasrutor. Titt som tätt kommer de in i rummet med tabletter och frågor. Gustaf kliar sig i ansiktet med handstumpen och sjunger:

– Jag är olyckan, ole-dolyckan…

Utanför fönstret, nio våningar ner: slottet, staden och de små myllrande myrorna till människor som rör sig mellan studentnationerna. Själv hoppade Gustaf av gymnasiet. Han trivdes inte i skolan. Ett tag kan han tänka sig att vara sjukskriven, men ingen längre tid.

– Jag vill inte vara en samhällsparasit. Efter skolan var jag arbetslös en månad och gick och drog benen efter mig, helt värdelöst. Nej, jag får försöka hitta ett nytt sätt att försörja mig på. Ett jobb där man inte behöver vara så fingerfärdig.

– Maskinförare är ett bristyrke i Norrbotten, säger Arvid uppmuntrande.

Talventilen sticker ut ur Gustafs hals och gör rösten ljus och nasal. Bortsett från en sårig matstrupe klarade han sig utan invändiga skador. Stämbanden fungerar. Om några dagar slipper han hålet i halsen och får tillbaka sin egen röst.

– Snart är jag sladdlös, skämtar Gustaf och ber pappan hämta Trocadero.

Han dricker i sugrör och klagar på att läsken är ljummen, men Cola och Fanta som Brännskadecentrums automat innehåller står han inte ut med. Något har hänt med smaklökarna. Sött är olidligt sött.

– Ser ni Uppsala högar? pekar Arvid.

Som pucklarna på en kamel sticker de gamla gravhögarna upp längst bort. Arvid säger tyst så att inte Gustaf ska höra:

– Johan låg här i ett rum bredvid. I morgon är det begravning. Kanske var det en sån tillfällighet som att Johan just andats ut och Gustaf precis andats in. Med fulla lungor kan man knipa längre.

Han går tillbaka till Gustaf, kliar honom på ryggen och plockar ut snusen. Så studerar han sonens nacke som klarat sig utan brännskador.

– Vad gör du? Sluta flåsa mig i nacken!

– Det är som på BB, när du var nyfödd, då tittade jag på dig så här, minns Arvid.

– Äh lägg av! Klia mig på ryggen i stället, säger Gustaf besvärat.

En undersköterska kommer in och frågar om han vill ha mer salva i ögonen. Gustaf säger nej. Läkarna har byggt upp ögonlocken med hud från axlarna. Snart ska han kunna öppna ögonen ordentligt.

Mål 1: att gå. Mål 2: att se.

– Får jag inte behålla ögonen så tar jag bort mig, säger Gustaf.

– Det gör du inte, protesterar Arvid. Har du klarat livhanken så här långt så fortsätter du!

På kvällen kommer mamma Carina och lillebror Viktor, 6, med flyg från Kalax. Viktor tycker sådär om sjukhus, gör han klart, medan han tömmer väntrummets små trekantiga mjölkpaket i plastmuggar. Till slut ligger de i en driva bredvid kaffeautomaten. Tv:n står på. Bolipompa. Carina är inne hos Gustaf medan sjuksköterskorna ger honom morfin. Viktor puttar ut pappan och stänger dörren. Han vill titta på tv i fred.

Arvid åker ner för att röka.

– Jag slutade för många år sen. När Viktor fick se mig så sa han, men pappa du röker ju inte? Sen: Pappa, du behöver det för dina nerver!

Arvid trycker på hissknappen och ler åt sonens lillgamla kommentar.

Några dagar senare är han hemma i Mörön igen. Snön ligger metertjock och det är knarrande gnistrande kallt, 25 minusgrader. Inne i en lada står Gustafs och Arvids motorcyklar. Familjens hus är från 1865, ett utbyggt torp. Hunden Nelly piskar husse med svansen och följer med honom upp på övervåningen.

Bredvid fotografier av sönerna hänger ett diplom från Svenska Livräddningssällskapet.

– Gustaf räddade livet på en pojke som höll på att drunkna, berättar Arvid.

Några hundra meter bort hyr Gustaf och flickvännen Pernilla en liten lägenhet. En månad hann de bo tillsammans.

– Jag var rädd att han skulle vurpa med hojen. Men på jobbet? På jobbet ska man ju vara trygg, säger Pernilla.

Hon bläddrar i ett album från deras tre första år. Det är pussar, kramar och motorcyklar. I Gustafs ögon bus och full i fan-blänk.

– Han är sån, en massa energi. Man har aldrig tråkigt med Gustaf. Och se så snygg han är, säger hon och loggar in på Facebook för att visa fler bilder.

– Han lever. Just nu är jag bara lycklig. Jag ser inte det andra. Han är Gustaf och för mig är han vacker.

I Luleå, inne på SSAB:s område – bakom stålverket, masugnarna och de höga bolmande skorstenarna – står entreprenörernas baracker tätt ihop som en hel liten temporär stad. Arvid och Gustaf har samma arbetsgivare, Empower.

Det är fika­rast. Arbetskamraterna småpratar, hoppar sedan in i bilar och kör i väg åt olika håll. Inte så långt ifrån barackstaden rasslar kalksten från Gotland ner i en stor tusengradig ugn. Allt är som vanligt. Förutom att Johan inte finns och Gustaf är bränd till oigenkännlighet.

Om några veckor fyller Gustaf tjugo. Då bara måste han ha fått tillbaka ögonen. Han vill inte riskera att komma ut från Systemet med vin eller någon sliskig likör.

Utan fingrar blir det svårt att jobba som reparatör. Samtidigt är läkarna hoppfulla. Han har kraft i handleden och det som återstår av tummarna. Det går undan i läkningsprocessen. Nu kan han gå 150 steg.

– De ser framsteg varje dag. Förut sa de inget, men nu har läkarna börjat berätta för mig, det betyder mycket, tror Gustaf.

Olyckan minns han i detalj. Den 1 november ringde mobilen. Han hade precis hämtat Pernilla i skolan. De skulle äta på restaurang den kvällen. Gustaf svarade och det var arbetsledaren Patrick Riikkula. Nordkalk behövde hjälp med ugnen.

Han skjutsade hem Pernilla och skyndade sig till arbetsplatsen. Ugnen hade då stått och svalnat ett dygn, men Gustaf såg genom hålet som skurits upp att kalken fortfarande glödde.

Hela kvällen hackade de och sprutade med ett rör kopplat till en brandslang. En stor kalkklump hade fastnat tvärs över ugnen. Efter fyra timmar hördes som ett vrål. Ut genom hålet kom skållhet ånga och frätande kalk.

Hjälmarna flög av deras huvuden. Gustaf tänkte blixtsnabbt, drog upp tröjan över ansiktet och andades in i tyget. Sedan blev det tjockt, vitt. Gustaf föll på en av arbetskamraterna, Johan.

Nu dör jag, tänkte han. Då kom en man från våningen ovan och drog med honom ner. I ambulansen skrek han: Ge mig mer smärtstillande! Ge mig allt ni har, jag vill tuppa av! Efter det minns han inget mer, förrän rösterna på julafton. Mormor och morfar på besök från Finland, ljudet från Kalle Anka och Viktors lek.

Pernilla hälsar på pojkvännen varje helg. Den här lördagen drömmer Gustaf om att köra hoj igen.

– Pappa, vad säger de om mina ögon? frågar han gång på gång.

– Om du inte ser till sommaren så skaffar jag mc-kort och skjutsar dig, lovar Pernilla och tar hans hand.