Johan Löfroth 1987 - 2011

Arbetarskydds reporter Elinor Torp har skrivit en bok om brott som sällan bestraffas och baksidan av ett förändrat arbetsliv. Här är ett utdrag ur "Döden på jobbet" om Johan Löfroth, som inte överlevde olyckan i kalkugnen.

Johan

Öjebyn. Nova är på benen direkt. Tassarna smattrar mot parkettgolvet. Det är mitt i natten och Nova jagar sin egen svans, runt runt runt. Tuva vaknar på andra signalen, tror att det är husse som kommer och lufsar bort mot ytterdörren. Linda svarar i telefonen, hummar.

”… lite på handen”, säger Ewa.

”… nog inte så farligt”, fortsätter Johans mamma.

”Jag väntar lite då”, säger Linda och lugnar ner Nova på vardagsrumsgolvet, stryker hennes svarta glänsande päls. Tuva kommer och lägger sig vid hennes fötter. Lite på handen. Inte så farligt. Hon lyfter på Tuvas mjuka öronlapp och viskar:

”Husse kommer snart ska du se.”

Tuva nöjer sig med det. Hon lägger ner sitt stora tunga huvud på parketten, sluter ögonen och somnar om.

”Han är snart hemma”, viskar hon till Nova och kommer på sig själv med att använda en ljusare röst, som om labradorvalpen

var Johan och hennes bebis.

Telefonen ringer igen. Peter.

”Nu far vi dit. Ska jag hämta upp dig?”

”Jag har ju hundarna. Jag kommer sen.”

Lite på handen. Inte så farligt. Nova rullar runt och gör sig till. Hon stannar på ryggen med magen i vädret, vill bli klappad. Linda motar bort tankarna och kliar henne. Nova gnyr.

Telefonen ringer. Ewa.

”Du måste komma nu! Han ska till Uppsala.”

”Va? Varför det?”

Lite på handen? Inte så farligt? Hon öppnar webbläsaren i mobilen och går in på Aftonbladet: Två med livshotande skador. Hon far upp från golvet och knappar in numret hem till mamma. Tårarna börjar rinna. Tårar av total panik, och en övertygelse.

”Mamma, det är Johan! Du måste komma hit!”

Sunderby sjukhus. Stilla natt. Ingen måne. Inga stjärnor. Tom himmel. Orange asfalt. En evighet eller ingen tid alls. Efteråt kan hon inte med säkerhet säga att hon kört de där milen.

Gatlampornas sken som jämna tysta pulsslag i natten. Resten är fragment: Peter på parkeringsplatsen utanför sjukhuset.

”Det ser inte bra ut. Var beredd på det värsta du har sett.”

Väntan i väntrum. Vita rockar. Vita bomullstussar. Vit kalk. Svart kaffe. Personal i dörröppningar som rör med teskedar mot porslin. Pip, tjut. Slangar och maskiner som sliter och drar i Johan. Den andra flickvännen. Den andra pappan. Mammor. Frågor. Tejpade ögonlock. Vaselin, så att inte huden torkar ut, direktiv från Uppsala. Uppsala? Ett nytt väntrum. En ny stad.

”… om han överlever?”

Om?

”Vadå om?”

Stolpskott!

Uppsala. Framför henne i korridoren rör sig den andra flickvännen, ljudlöst, i raggsockar. De har följts åt sedan den första obegripliga natten på Sunderby sjukhus. Nu bor de på samma hotell, äter frukost tillsammans på mornarna och väntar i samma väntrum på dagarna.

Sakta rör de sig.

Som zombies.

I en och samma undergångsfilm.

Den andra flickvännen försvinner in genom luftslussen till killen som ser likadan ut. Man säger att han ser likadan ut. Linda har inte orkat titta efter. Det räcker med Johan som svullnat upp till något omänskligt stort och sårigt. Läkarna har pumpat in 50 liter vätska i honom och i ett badkar skrapat hans hud. Det hjälpte inte att skölja med vatten. Kalken åt sig in.

Läkarna på Brännskadecentrum har försökt att förklara på ett språk de förstår. Ändå går det inte att begripa. Varje gång Linda ska in till Johan stannar hon i luftslussen en minut och andas djupt. Hon spritar händerna, två gånger, ibland tre, medan hon suger på luften, som om själva syret gjorde det möjligt att vara i rummet med Johan.

Om han kunde vakna och övertyga henne.

Allt kommer att bli bra.

Låt det ta tid.

Om han bara kunde vakna till en sekund och lova.

Han kommer hem.

Men som en klubbad, hon vet inte vad, ligger han där, invirad till ett stort paket. Kroppen är kopplad till en maskin som andas åt honom och slangar med starka mediciner suddar ut hans person. Läkarna är tålmodiga. Om och om igen förklarar de för henne. Johan måste hållas nedsövd på grund av smärtan. Medicinerna, apparaterna, slangarna – hela paketet – behövs för att hjärtat ska orka slå.

Med förnuftet förstår hon. Känslorna har hon stängt av.

Paketet framför henne har ingenting med hennes och Johans liv att göra. De har ju just köpt hus. Förlovat sig. Pratat barn.

”Vi måste måla om rummet vid hallen.”

”Hallå!”

”Hör du på?”

Hon skriker åt honom, bråkar med honom, inne i huvudet. Tårarna som rinner längs med kinderna är någon annans tårar. Kanske att hon kan gråta sina egna tårar sedan. När Johan är hemma igen. Kanske kan de gråta tillsammans och försöka förstå varför han ser ut som han gör. Tills vidare är de två frånkopplade kroppar i en främmande stad.

Eller som när Ewa kom till Sunderby sjukhus och det första hon fick göra var att ta hissen upp till intensiven där en polis frågade om hon kunde hjälpa dem att identifiera sin son och hon instinktivt svarade nej.

Sedan ja.

Om han ändå kunde prata med dem. Några få övertygande ord.

Tejpen över ögonlocken har personalen tagit bort. Både Ewa och Linda hörde hur läkarna svor över det olämpliga i att tejpa svårt brännskadad hud.

”De saknar dig”, viskar hon och håller ett foto av Tuva och Nova framför Johans ögon.

”De vill att du kommer hem nu.”

Hon hör själv hur osannolikt och naivt det låter. Samtidigt tycker hon att det rycker i Johans ögonfransar, att han nickar och lovar.

Linda går bort till fönstret. Hon tittar ut över de gamla husen, domkyrkan, det klumpiga rosa slottet, högarna bortom staden,Uppsala högar, som pucklarna på en kamel långt bort i fjärran.

Tredje dygnet. En sköterska duttar vit salva på näsan och öronen, räddar brosket, förklarar hon. I väntrummet håller familjerna tummarna för att tredje, fjärde, femte dygnet ska passera. De mest kritiska dygnen. Sedan kan de andas ut en tid och börja hoppas igen. Infektionsvärdena kommer att gå upp och ner.

”Ni får bereda er på svackor, men risken för lunginflammation är som störst just nu.”

Varje morgon håller läkarna en ny föreläsning för familjerna. De gör klart att ingenting är säkert, men inte heller kört. När läkarna pratar skärper sig Linda. Men när de kommer till ”om” ilsknar hon till. Läkarna kan köra upp sitt ”om” eller bara ta och hålla käften.

”Om” finns inte. Självklart ska Johan bli bra igen.

Linda dricker kaffet svart och bränner sig på tungan. Den andra flickvännen frågar om de ska bli vänner på facebook, kanske byta mobilnummer så att de kan hålla kontakten. Linda vet varför hon frågar just nu. Lungexperter från Karolinska sjukhuset är inne hos Johan. Kanske måste han flyttas till Stockholm. Han andas så ansträngt. Hela bröstkorgen reser sig. Respiratorn körs på max, men det hjälper inte. Natten har varit tung. Det går inte ens att efterlikna de ljud som kommer ur Johan.

Linda ser den andra flickvännen framför sig och hör henne prata om facebook, hör den andra pappan prata med Lars-Erik om metoden, den idiotiska metoden att spola vatten med en brandslang in i en varm ugn. Att företagen kunde låta unga killar utan erfarenhet göra ett sånt jobb! Lars-Erik undrar varför inte Nordkalk ringer. Det är väl det minsta företaget kan göra, höra av sig och fråga hur de mår.

Ewa stirrar stumt framför sig. Den andra mamman är också tyst. Hon följer sin yngsta son, fem, sex år, som tömmer sjukhusets små trekantiga mjölkpaket i plastmuggar. En hel liten driva vid kaffeautomaten.

”Jamen visst”, svarar Linda.

De presenterar sig med namn.

Pernilla.

Den andra flickvännen heter Pernilla.

Till sommaren kommer de att träffas igen. Linda kommer att visa tatueringen på underarmen och Pernilla kommer att krama om henne.

Maskinerna tar över. Lungorna flyttas ut. Kroppen plockas isär som motorn på en bil. Hon kan inte låta bli att fascineras över storleken på allting. Så galet gigantiskt. Hon är verkligen i en film. Men ett snäpp till. Ambulansbussen rymmer en hel sjuksal. Aldrig har hon sett något så stort på hjul. Hon får hejda sig själv för att inte ringa Johan. Han skulle bli alldeles till sig av förtjusning.

Linda tittar häpet på när läkarna kör in en trädgårdsslang i ljumsken. Blodet cirkulerar nu i en bana utanför kroppen. Allt innanför är utanför, men hänger ändå ihop. Hon hoppas att läkarna vet vad de gör för själv fattar hon ingenting.

Hjärta, blod, lungor.

En komplicerad koppling.

Förvrängd fysik.

Personalen rör sig mellan maskinerna. De vet exakt vad de ska göra, när och hur. Programmerade för kris. Linda backar undan. Maskinerna styr.