”Ingen sa något om säkerheten”

KRÖNIKA. Jag kunde knappt somna kvällen innan jag skulle börja mitt första sommarjobb. Det liksom bubblade i magen – äntligen skulle man få göra nåt riktigt. Ta i. Skaffa egna pengar, som givetvis var intecknade från början. Här skulle åkas på festival, här skulle köpas stereo, pengar skulle sparas till ett framtida tågluffande. Framför allt var det ett steg ut i vuxenvärlden, matlådor och arbetskläder.

Om säkerheten var det ingen som sa något. Här hugger vi i, var den barska hälsningen.

Det där hände för evigheter sen, så man funderar ju på varför saker inte förändrats eller förbättrats. Fortfarande ser jag unga aningslösa sommarjobbare dyka upp med usla kläder, gympadojor och inte en aning om säkerhet. Fulla med en kaxig byggjobbartestosteron som är livsfarlig.

Visst, det finns företag – de där som Sveriges Byggindustri alltid talar om – som är seriösa, som ger kidsen en duvning i säkerhet och som betalar efter avtal. Och det är bra. Men jag pratar om alla dessa småfirmor, i alla branscher, som ser unga som billig försumbar arbetskraft. Där förstörd hörsel eller vibrationsskador i händerna är vardag.

 Det har startats mängder med nya byggföretag de senaste fem åren, samtidigt som Arbetsmiljöverkets besök minskat, på grund av minskade anslag. Nån som tror att småföretagen kommer prioritera säkerhetsarbetet? Tänk, det tror inte jag. Varje dag passerar jag byggarbetsplatser där jag ser brister – det mesta trivialt, en del hårresande.

Och mitt i allt det trampar det ut aningslösa sextonåringar – och några av dem kommer att dö, några kommer skadas för livet. Tjugo personer mellan 15 och 24 år har dödats på arbetsplatser de senaste två åren. Nio tusen har tvingats sjukskriva sig efter svåra skador. De mest riskfyllda arbetsplatserna är byggen, industrier, restauranger, jordbruk och transportföretag.

Visst, det finns gott om upplysningar att hitta på nätet, men ändå ser jag varje år unga som klättrar på tak utan sele, som ­jobbar efter klockan 22 på krogen, som jobbar i gympadojor där det ska vara skyddsskor; som bara blir förbannade när man påpekar det. De vill ha pengar – egna pengar, och då struntar de i om det är underbetalt, för de tänker inte jobba på kafé resten av sina liv, eller bära betongsäckar uppför trappor.

Sen dör några, några skadas, några märks för livet vid ett rån – ändå är det samma visa varje år. Departement och Arbetsmiljöverk och fackförbund tvår sina händer, lovar att nästa år ska det bli hårda tag. För att fortsätta besöka De Goda Arbetsplatserna nästa sommar, där allt funkar...

Så prata med dina egna ungar, prata med grannens barn. Berätta om smärta och handikapp och ett liv som kolli i vården – därför att man var ung och aningslös. Jag tror det budskapet går hem hos sommarjobbarna långt mer än trista internetsidor.
Calle Fridén

Byggnadsarbetare