Håll tyst och ha kvar jobbet

KRÖNIKA. När Robban ramlade ner från stegen skjutsade chefen in honom till sjukhuset, och på vägen kom de överens om att Robban skulle säga att han ramlat hemma vid familjens villa. "Så slipper vi blanda in Arbetsmiljöverket och såna där" förklarade chefen, och lovade en liten bonus också i slutet av månaden. Eftersom Robban är nitton år och jätteglad för ett jobb, köpte han det.

När Nisha fick fönsterputs i ögat var det helt andra tongångar. Hennes kvinnliga chef, med det lilla personliga städföretaget och de glada pålitliga som "städade med omsorg och värme" var långt mer rakt på sak. Om du säger att det hände på jobbet får du sparken, lät det. Och Nisha, med tre barn och man som fortfarande inte klarat svenskundervisningen, svalde smärtan, och höll masken.  Och så här håller det på. På små företag, där omsorgen om arbetsmiljön eller kunskapen om risker eller rättigheter är låg. Där chefen blir alldeles kallsvettig när han ser vad arbetarskyddet på ett helt vanligt ROT-avdragsjobb kan kosta. En summa han inte hade med i offerten till den griniga kunden... Vi har pris på det här, heter det i min bransch, när man lite fint påpekar för en inhyrd firma att de slarvar med elementär säkerhet. Det betyder att "det du pratar om kostar pengar och det tänkte jag inte på när jag la mitt pris". Sen brukar de försöka med att "det ska NI hålla med" vilket alltid betyder att "det där har inte du med att göra".

Det är svårt att tänka på arbetsmiljön på små företag. När man delar fikabord med chefen, när man vet att marginalerna är minimala. När man ser konkurrenter gladeligen strunta i allt vad säkerhet heter. Jag vet hur det är. Jag har också jobbat så – hängt i krokig arm fem våningar upp, med en blandning av trotsig skräck och ungt dödsförakt, därför att chefen tyckte att åttatusen för en rejäl ställning var för mycket. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte på. Man tjafsar inte. Man är rädd om sitt jobb. Står valet mellan usel arbetsmiljö och usel a-kassa väljer man usel arbetsmiljö, i synnerhet om man är ung. Man river eternit, kapar asbeströr, bär ohyggligt tungt, jobbar i mörker och utan fallskydd – för att man vill ha jobbet kvar. Och det är likadant i alla andra branscher. Och det är då vi andra måste säga ifrån. För det är långt lättare för mig att ryta åt en oseriös företagare om arbetsmiljön, än att tro att de två tjugoåriga grabbarna ska göra det. Det finns idag en idé om att chefen ska få utse skyddsombuden, att det inte längre ska vara en facklig förtroendepost. Jag undrar – ni som tycker det, har ni fattat hur det ser ut där skyddet är som sämst, där rädslan är som störst? När omsorgen om det egna jobbet får en att tystna om riskerna? Säkerhet kostar. Arbetsmiljö kostar. Men vad kostar inte död?