Paret som har gått i skift i över 30 år

Det är morgon och alldeles tyst i maskinhallen. Kartongmaskin 3 står. Metervis av kartongen på rullen har fastnat och det är tvärstopp. Processoperatören Peter Berglund och hans lag på förmiddagsskiftet försöker dra loss knöcklet som fastnat runt valsen.

Varje dygn tillverkas 1 000 ton kartong här på Fors bruk nordost om Avesta i södra Dalarna. Det är en från ax till limpa-produktion. Granved från närområdet, det vill säga Svealand och södra Norrland, barkas av och matas in i flishuggen. Den färdiga massan går direkt till kartongmaskinen. Vattnet pressas ur i omgångar innan kartongen förs över heta torkcylindrar. Där ovanför, uppe under taket, råder tropisk värme.

På Fors jobbar man femskift. Två gånger om året är produktionen stoppad, vid jul och nyår och midsommar. Annars är bruket i gång dygnet runt, året om.

– Förr fick vi stänga av när vi skulle ha rast. Det är inte möjligt längre. Vi kan skruva ner farten något bara. Man får passa på att gå på toaletten när det ges möjlighet, till exempel mellan rullbyten, säger Gun Nilsson på efter­bearbetningen.

Hon och Maria Andersson sitter i en pauskur. Den är som en koja uppe under taket. Därifrån kan de övervaka produktionen samtidigt som de har matrast. De jobbar förmiddagspasset. Klockan är bortåt halv elva, de gick på vid halvsextiden i morse.

När Gun Nilsson säger ”förr” syftar hon på tiden innan Stora Enso-koncernen gjorde sin organisationsförändring, sin så kallade Re­shape 2012–2013. Från att ha varit lönsamt i alla år började lönsamheten visa en nedåt­gående trend.

– Vi ville vända trenden tillbaka uppåt, säger Cecilia Carter, vd på Stora Enso Fors bruk.

650 personer blev 546.

– Det är tufft att klara, säger Michael Gylfe, arbetsställets huvudskyddsombud.

Maria Andersson och Gun Nilsson jobbar i ett av de arbetslag som blev hårt drabbade, när färre personer ska uträtta lika mycket. De jobbar på efterbearbetningen och pilar upp och nerför gallerdurktrapporna på en av maskinerna som gör ark av kartongen på rullen.

– Det skulle vara bra om vi fick ha hörselkåpor med inbyggd kommunikationsradio, då kunde vi prata direkt med varandra och slapp springa så mycket. Vi har testat ett system och tror att det är på gång snart, säger Maria Andersson.

”Smetkök” står det på en dörr vid kartong­maskin 3. Jo, det finns ett pentry, här sitter laget och äter när det går att ta rast. Men namnet syftar främst på manöverrummet där tillredningen av smeten till kartongen styrs. All kartong bestryks med en blandning av lera, krita och latex. En av Peter Berglunds arbetsuppgifter är att sköta bestrykningssmetarna.

Peter Berglund har jobbat på Fors ända sedan han gjorde lumpen efter gymnasiet i Avesta. Femskift i 31 år.

– Det går bra, det brukar inte ta fem minuter så sover jag, det är en förutsättning. Det var värre när barnen var små och grinade när man skulle sova.

Kartongbruket ligger inklämt mellan riksväg 68 och Forssjön i öster och stambanan och Fors samhälle i väster. En dryg kilometer sydväst om bruket ligger en vit villa med blåa knutar. Här på Morgonvägen bor Peter Berglund med sin sambo Mariana Wiktorsson. Från vardagsrumsfönstret kan de se hur det bolmar från skorstenarna i kartongfabriken. De två har varit ihop sedan gymnasiet i Avesta.

Mariana Wiktorsson jobbar också på bruket, hon är passare på efterbearbetningen.

– Efter skolan gick jag först arbetslös i två år. Jag började ett år före Peter, när han gjorde lumpen.

De anställdes på olika skift, något som var väldigt praktiskt sedan när barnen kom 1987 och 1989. Ingen barnomsorg behövdes.

– Ibland när en av oss sov och den andra jobbade kunde mina föräldrar passa dem, de bor också i Fors. Det har funkat jättebra. Min syster och hennes man gjorde likadant, säger Mariana Wiktorsson.

Hon och sambon jobbar fortfarande på var sitt skift. Det innebär att de träffas var femte helg och några för- eller eftermiddagar emellanåt. Varför, barnen är ju stora nu?

– Jag trivs på mitt lag, vi har bra stämning och hittar på mycket tillsammans på fritiden.

– Det är inte så lätt att byta, det måste finnas en plats ledig, säger Peter Berglund.

Mariana Wiktorsson trivs med att jobba skift, men känner sig inte lika oanfrätt som sin sambo av de dryga trettio åren med obekväm arbetstid.

– Jag sover inte så bra längre. När jag kommer hem på morgonen somnar jag på en gång. Men sedan vaknar jag för tidigt. Det har väl med åldern att göra och att jag har jobbat skift i över 30 år.

Skiften går i femveckorscykler som inne­håller två 64 timmarsveckor med fyra tolvtimmarspass. Längsta ledigheten är sju dagar i sträck, även fem och två dagar ledigt ingår.

Så ser ett skiftschema på fem veckor ut

Vecka 1: Måndag, tisdag: förmiddag 06–14.

Onsdag, torsdag: eftermiddag 14–06.

Fredag: natt 22–06.

Lördag, söndag: natt 18–06 (tolv timmar).

Vecka 2: Måndag till söndag: ledigt.

Vecka 3: Måndag, tisdag: natt 22–06.

Onsdag, torsdag: ledigt.

Fredag: förmiddag 06–14.

Lördag, söndag: förmiddag 06–18 (tolv timmar).

Vecka 4: Måndag, tisdag: eftermiddag 14–22.

Onsdag, torsdag: natt 22–06.

Fredag till tisdag: ledigt.

Vecka 5: Onsdag, torsdag: förmiddag 06–14.

Fredag: eftermiddag 14–22.

Lördag, söndag: ledigt.

Huvudskyddsombudet Michael Gylfe berättar att det tidigare var två tolvtimmarspass, en tiodagars ledighet, inga kortledigheter samt vändskift, alltså att man slutade klockan 22 ena dagen och började 06 nästa.

– Det var många som tyckte att det var att gå tillbaka till 1800-talet att dubblera tolv­timmarspassen. Men prata med vem som helst, man var tröttare förr.

Varför inte börja en timme senare, som vore hälsosammare, enligt forskningen?

– Jag tycker det, men Pappers har gjort en koll bland alla medlemmar och det är en överlägsen majoritet för att behålla tiderna.

Peter Berglund tycker att förmiddagsskiftet är jobbigast, ur arbetssynpunkt.

– Det kan bli rörigt när vi gör provkörningar och tester tillsammans med utvecklings­avdelningen och annan daggående personal. På eftermiddagarna och nätterna är det lugnt, när de daggående inte är här.

Det fysiskt svåraste skiftet är natten. Speciellt de långa tolvtimmarspassen.

– Det är svårt att komma tillbaka till dagsform.

Peter Berglund är en av dem som äter lagad mat mitt i natten på tolvtimmarsskiften.

Stefan Elmertoft har slutat med det.

– Döden för kroppen.

Han strävar efter att äta på så normala tider som möjligt. Lagad mat på dagtid, lättare saker som frukt, yoghurt, mackor nattetid.

Det är svårt att ställa om mellan skiften, tycker han. Sömnen är ett knepigt kapitel, natt och dag.

– Man vill ju gå och lägga sig, men det är ju då man har samvaron med sambon.

Stefan Elmertoft jobbar på efterbearbetningen, med att bland annat packa om de pallar som har blivit fel på något sätt. Laget hänger ihop även på fritiden. Ett kärngäng på fyra har åkt skidor varje år sedan evigheter. I år är de hela fjorton personer som drar till Stefan Elmertofts stuga i Björnrike.

Han har jobbat på bruket sedan 1979, ”den ­6 september, en torsdag eftermiddag”.

– Då hade man matrast på ett annat sätt, det var matsal i det som är kontor nu. Jag hade ingen koll på vad som fanns i matdosan, det var morsan som skötte det. Nu är det mer att man tar paus när det går, säger han.

Urban Lif är arkmaskinförare och passare. Han sitter i en annan kur och äter resterna av sin goda söndagsmiddag.

Han äter inte heller stora mål på natten.

– Jag mår bra av att försöka hålla någorlunda normala mattider.

Arkmaskinföraren Bengt Matsson har satt sig med sin hemlagade torsk i en mindre kur längre bort. I tjugofem år har han jobbat på bruket. Han tycker att det har gått bra.

– Nätterna är svårast. I synnerhet tolvtimmarspassen på helgerna. Det är lång tid. Man blir trött. Jag vill nog hellre jobba åtta timmar.

Man kan sakna skiftgången också. Monica Månsson började som reningsverksoperatör på dagtid för sex år sedan. Det var inte hälsan som ropade på uppmärksamhet – skiftjobbet försvann i en omorganisation. Hon ville pröva något annat, men ändå vara kvar på fabriken.

– När jag gick från skiftgång till dagtid upplevde jag att jag inte hade någon fritid längre, för helgerna går väldigt fort. Nu har jag vant mig.

Det verkar rimligt att anta att olyckor och tillbud inträffar främst på nätterna, när folk är uttröttade. Tvärtom, säger Conny Wårheden, brukets arbetsmiljöingenjör.

– Generellt sett är det färre olyckor kvälls- och nattetid och på helger. Vår analys är att man koncentrerar sig på att köra produktionen mer. Om man får svårlösta problem skjuter man det till dagtid om produktionen tillåter, vilket innebär färre ingrepp som underhållsarbeten i maskinerna under kvällar, helger och nätter.

Ute på det trånga fabriksområdet råder en tät trafik av truckar och lastbilar med timmer och kemikalier, som levereras dygnet runt. Den fysiska säkerheten är överst på dagordningen överallt, även på ledningsgruppsmötena. När det hade skett en olycka ute på fabriksområdet i systerbruket i Ostroleka i Polen bestämde man omedelbart att införa varselvästar på Fors.

Men även den psykosociala arbetsmiljön har fått ta mer plats på senare år, bland annat på grund av omorganisationen.

– Vi har gjort en del kraftiga neddragningar, det är klart att det påverkar ens arbetssituation. Det är viktigt att ta reda på varför man tycker att arbetet är tungt, så att vi kan angripa rätt orsak. Vi försöker också förebygga så mycket det går, säger vd Cecilia Carter.

Kartongfabriken har alltid gått bra, till skillnad från tidnings- och finpappersbruken. Kartongen från Fors används bland annat till chokladkartonger och läkemedels- och livsmedelsförpackningar. Hygienkraven är höga, kartongen får inte avge lukt eller smak. Petigast är cigarrettillverkarna, cigarrettförpackningskartong är största produkten, 55 procent.

När det stod klart att nedskärningarna på Stora Enso även skulle gälla guldkalven Fors, gissade huvudskyddsombudet på 40 tjänster. Pappers ordförande drog till med 50. Det var 130 som skulle bort.

Det var en något av en pedagogisk utmaning att förklara varför det var nödvändigt med neddragningar när det inte var kris och röda siffror. Efter förhandlingar och workshops, där medarbetarna fick vara med och gå igenom olika scenarier visade det sig att 26 tjänster måste vara kvar.

– All heder åt ledningen att vi har ett sådant samarbete. Självklart är vi inte alltid överens. Men ingen vinner krig vid fronten, vad jag vet, utan vid förhandlingsbordet, säger huvudskyddsombudet Michael Gylfe. Han är gammal i gården, 27 år har han jobbat här, heltid som förtroendevald sedan september 2007, tiden innan på kartongmaskin 2.

Han skulle gärna se att skiftlagen fick åtminstone någon tjänst ytterligare.

– Jag är orolig för framtiden. Det kommer att bli mer och mer problem med psykisk ohälsa och förslitningsskador. Vi har allt fler rehabmöten. Vi försöker mota Olle i grind och hitta lösningar innan folk blir sjukskrivna.

Fors bruk har en stolt tradition som friskvårdsorienterad arbetsplats. Förra företags­läkaren på bruket, Johnny Johnsson, myntade begreppet långtidsfrisk. Han ville att man skulle utgå från friskfaktorer och inte bara titta på sjukskrivningar. Dessa har inte ökat efter omorganisationen, enligt Catarina Gustafsson, företagssköterska och avdelningschef för brukets företagshälsovård.

– De har faktiskt tvärtom sjunkit. Jag tror att det beror på att vi är duktiga på att arbets­anpassa och rehabilitera. Förmännen är fantastiska på att styra om. Man ska inte behöva bli sjuk först, säger Catarina Gustafsson.

Nu är klockan 13:30. Peter Berglund och hans lag sitter rödflammiga och utmattade i kontrollrummet vid kartongmaskin 3. De var tvungna att klättra upp i torkpartiet. Kartongen hade lindat upp sig på en ledvals. De fick dra loss den med handkraft. Däruppe är det 60 grader varmt.

– Det här borde vi få värmetillägget för. Det är några kronor i alla fall, säger Peter Berglund matt.

Lagom till att nästa skift går på har de fått i gång produktionen igen.

Peter Berglund puttrar hem på mopeden, som han kör i ur och skur. Sambon Mariana Wiktorsson har ledig dag. Nu kan de äta sen lunch tillsammans.