Oro är en dålig arbetskamrat

2012-05-31 08:37 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.

KRÖNIKA. Jag är stressad. Inte för att jag är världens coolaste människa – min lägstaväxel är emellanåt alldeles för hög – men nu är jag stressad på riktigt. Vi är varslade. Ett återkommande fenomen i byggsvängen, där en stor del av de anställda tillbringar långa perioder som utfyllnad i mindre företag, där anställningstryggheten inte är säkrare än en månad eller två. Sen är man ute i söka-jobb-träsket. Igen.

Visst, vi är medvetna om att det är lite ”kärvt” just nu. Jobbar man på ett skuttföretag – yrkesjargong för mindre byggföretag – vet man alltför väl hur landet ligger. Det berättar chefen så ofta han kan. I synnerhet om han också har blåställ och stör lunchfriden i boden med att prata oavbrutet i telefon. Det är griniga kunder, giriga leverantörer och opålitliga människor av alla sorter och yrken. Och i slutet ­betyder det att man inte har nåt jobb kvar.

Vi gipsar och bygger väggar. När jag för femte gången i dag skar en skiva fel sa kollegan, likaledes varslad men coolare och mer luttrad, att nu får du väl ge dig, tänk om du hade suttit i bilen nu. Han har rätt på fler plan än man kan tro. En felskuren skiva är inte hela världen, men jag kan tänka mig hundra andra tillfällen när det skulle medföra direkt livsfara om man inte kan hålla reda på tankarna.

Oro är en dålig arbetskamrat. Vi har alla räkningar att betala, hyror, semestrar att planera – och helt plötsligt vänds allt upp och ner. Vi pratar inte hockey-VM på rasten – vi pratar a-kassa. Några – med många år i företaget – är rätt ointresserade. De har ju sitt på det torra, de kommer förmodligen ha kvar jobbet efter förhandlingarna. Andra – unga, nyblivna föräldrar, husköpare – vill veta allt.

Det här är byggsvängen. Kamrater i ­andra yrken häpnar en smula, ­omedvetna om de nästan statar­liknande villkor som alldeles för många byggnadsarbetare lever under.

Jag kommer inte att få guldklocka nånstans – bortspolad ­under lågkonjunkturer är jag nu en gång till hänvisad till platsannonserna. Inte för att jag vill byta jobb, utan för att jag måste. Och den där välbekanta knuten i magen kom tillbaka direkt.

Jag vill ha roligt när jag jobbar. Dagen ska fyllas av galna skämt och höga skratt, eller bara av den där känslan av att det jag gör blir bra. Stan är full av monument som jag har varit med och rest upp, tillsammans med Bosse Brännvin, Kristi Lidande, Dala-Micke och alla andra. Saker jag i varje fall kan vara en smula stolt över. Titta på varandra, kanske till och med ta i hand och säga: Det här gjorde vi bra! Den känslan är långt borta i dag. Och gjorde det inte lite mer ont i axlarna?

Nån går hem. Djupt besviken. Andra tar resolut fram telefonen och börjar ringa runt – nyttjar nätverket, kastar ut trevare. Nån morrar om facket. Rykten sprids. Företaget tiger.

Nä, i dag var ingen bra dag.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen