Fallet som fick vår reporter att svära

För en gångs skull svor en av Arbetarskydds reportrar högt. Det hon reagerade på var Arbetsdomstolens beslut om Försäkringskassans ovilja att anpassa arbetsplatsen för att en gravt synskadad jurist skulle kunna jobba där.

Diskrimineringsombudsmannen hade stämt för att kassan sa nej till att anställa Marie-Louise Jungelin. Det var för besvärligt att fixa förutsättningarna, att anpassa ärendehanteringssystemet till blindskrift.

När DO:s stämningsansökan kom trodde vi på redaktionen att det var klart. Förmodligen handlade det mer om önsketänkande än förnuft från vår sida. Det var första gången som AD skulle bedöma en arbetsgivares ovilja att anpassa arbetsplatsen.

Inte heller gjorde Försäkringskassan någon utredning inför förhandlingarna i AD om hur mycket arbetsbiträde Marie-Louise Jungelin hade behövt (om hon hade fått jobbet). Eller hur mycket anpassning som hade krävts av den fysiska miljön.

"I ett sådant här mål finns inga vinnare. Alla är förlorare", kommenterar kassans HR-direktör Rolf Lindberg något sorgset domen.

Men som arbetsgivare har också Försäkringskassan förlorat. Dels går man miste om Jungelins kompetens, som erkändes efter anställningsintervjun.

Dels missar man möjligheten att berika arbetsplatsen med mångfald, att lära av erfarenheten av att arbeta med en funktionshindrad som inte låter sig hindras.

Om Marie-Louise Jungelins advokat svor lika ilsket som Arbetarskydds reporter vet vi inte. Men glad är han inte. Han tycker att domstolen lagt över bevisbördan på den arbetssökande, vilket ju inte är meningen.

AD tyckte att det var orimligt att Försäkringskassan skulle göra en kostsam investering för en enda arbetstagare. Det är just på den punkten som det vore rimligt att en så pass stor arbetsgivare tänkte annorlunda.

Anpassningen skulle göra arbetsplatsen möjlig för många andra synskadade under lång tid framåt. Rekryteringsbasen skulle breddas för Försäkringskassan, som behöver alla goda krafter man kan få. Vilken miss!