Poliskvinnor patrullerade i byxkjol

1957 ifrågasattes lämpligheten att låta kvinnlig polispersonal bära långbyxor. I en akt från inrikesdepartementet framhölls att det var viktigt att allmänheten på långt håll skulle kunna se om den uniformerade poliskonstapeln var en man eller kvinna.

Trots att polisuniformens utseende helt uteslöt individuella avvikelser ända ner till färgen på skosnörena, skulle den kvinnliga varianten särskiljas, påpekar statsvetaren Cecilia Åse i sin avhandling "Makten att se". Det var viktigare att göra klart att de kvinnliga poliserna inte var män än att hålla på uniformens enhetlighet, menar hon.

Strävan efter könsneutrala polisuniformer har varit ett viktigt symboliskt (och praktiskt!) led på vägen mot samma arbetsuppgifter för kvinnor och män skriver sociologen Ann Kroon i "Byxan och (polis)kvinnan".

Både manliga och kvinnliga poliser bär i dag långbyxor - inte byxkjol. Andra yrken kan ha kvar kjolen som en möjlighet. Men den möjligheten gäller inte självklart för män. Den manlige busschaufför som vill kunna utnyttja kjolens luftighet på sommaren och den manlige advokaten i Nya Zeeland uppmärksammades i pressen som unika exempel.