Det gäller att veta i vilken riktning man ska springa

Det var ovanligt varmt under årets upplaga av Midnattsloppet i Stockholm. Många löpare var tagna. Svetten rann svidande ner i ögonen på mig när jag rundade hörnet och kom in på S:t Paulsgatan. Fötterna slamrade allt tyngre i gatan. Blinkande såg jag alla dessa hejande människor som stod längs vägen. I ett hörn ropade en liten talkör samma ord om och om igen:

"Längre steg, oftare. Längre steg, oftare".

De tre överförfriskade männen hade helt rätt. I teorin. Med deras taktfasta recept skulle vi motionärer prestera lite bättre. Ändå var vi många som hade svårt att följa uppmaningen. Vi var helt enkelt för trötta.

Inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har "längre steg, oftare" inte gett önskad effekt. Rehabiliteringsrådet under professor Åke Nygren lämnade nyligen ett delbetänkande till socialförsäkringsministern (SOU 2010:58). Vilka åtgärder fungerar? Slutsatsen är att det är svårt att dra säkra slutsatser. Åtminstone om man vill lägga fram något som vilar på vetenskaplig grund.

Rehabiliteringsmedicin har funnits i över 50 år. Området har beforskats flitigt. Rådet har också läst de många goda utredningarna om rehabilitering som olika regeringar låtit göra. Den första kom i slutet av 1980-talet och utmynnade i ett statligt anslag på 16 miljarder kronor till Arbetslivsfonden. Den sysslade bland annat med arbetslivsinriktad rehabilitering. Längre steg än 16 miljarder är svårt att tänka sig. Ändå är kunskaperna alltså skrala.

Varför? Tja, delvis för att utredningar och forskning tänkt sig en annan mållinje än arbetsåtergång. Fokus har legat på vilka metoder som bäst och snabbast leder till förhöjd livskvalitet. Det är inte så konstigt. Kampen mot utanförskapet är ju inte enda syftet med rehabilitering.

En annan orsak är svårigheten att sätta rätt etikett på patienten. Långtidssjuka delas ofta upp i två grupper. De som har värk i rörelseapparaten och de som mår psykiskt dåligt. Rehabiliteringsrådet konstaterar att för egentlig depression finns "effektiva evidensbaserade behandlingsmetoder". Men samtidigt är det många depressioner som inte behandlas. Orsaken är enkel. Sjukvården får aldrig kännedom om dem. Och om stressrelaterad psykisk ohälsa "utbrändhet" vet man än så länge för lite.

Värkande ryggar, nackar och armar är en annan utmaning. Många av dessa sjukdomar saknar specifik etikett. De är "symtomdiagnoser" med smärta och funktionsnedsättning som de mest tongivande inslagen.

Tidig identifiering är avgörande för att undvika lång sjukfrånvaro. Vad gör ont och när? Därefter måste man sätta in snabba insatser mot belastningsskadorna. Det ger bäst resultat. Rehabiliteringsrådet påpekar att åtgärderna helst ska vara "kombinerade". Träning, ändrat arbetssätt och arbetsanpassning. Men även här famlar man runt i halvmörker (moderat evidens, som Rådet uttrycker det).

Visst vet vi att "längre steg, oftare" tar oss i mål snabbare. Men det är ingen tröst om det är osäkert i vilken riktning man ska springa.