Gustaf Seppelin Solli: Med lite tur har jag spelat någon roll

Som Allan Edwall sa: ”Visst är det bättre, men int’ är det bra.”

Gustaf Seppelin Solli trycker fast kepsen på huvudet. I november är det fem år. Fem år sedan huden gled av hans armar som plasthandskar. Bredvid honom den kvällen jobbade Johan. Han fick invändiga frätskador och dog efter sju veckor på sjukhus. Gustaf pratar för honom och för alla andra som mist livet på grund av sitt arbete. Det är okej att prata inför folk. Han är inte blyg eller ens särskilt spänd längre. Det har blivit som ett uppdrag, att kuska runt i landet och berätta hur illa det kan gå om de stora företagen inte har koll på alla som jobbar på arbetsplatsen, även underentreprenörer. Och 2015 gick faktiskt till historien. Aldrig har så få dött i olyckor på svenska arbetsplatser.

Samma år som Gustaf inledde sin turné.

Ett femtiotal företag och skolor har han hittills besökt, och fler blir det. Bokningarna strömmar in. Gustaf bär på en erfarenhet som ingen teori i världen kan förmedla. Men själv säger han bara:

– Jomen det är kul. Man får fara runt mycket. Sen får man se hur länge det håller i sig.

En tjock konstig dimma bäddar in Varberg. Bitande kall var utomhusluften. Även i hotell Havannas foajé är det småkyligt. Margaretha fryser, men inte Gustaf, så han lånar ut sin fodrade jeansjacka. Margaretha lägger jackan över axlarna. Harley Davidson och Knucklehead på bröstet.

I hotellpersonalens ögon är de nog ett udda sällskap.

Margaretha, 66, och Gustaf, 23.

Efter att ha läst Döden på jobbet, reportage­boken om Gustaf och olyckan, fick skådespelaren Margaretha Wikholm idén till en dokumentär. Själv befinner hon sig långt ifrån industriarbetarens värld, men är gift med en arbetsmiljöutbildare och kunde inte släppa tanken på att stöpa om boken till ett berättarprogram som på sikt kan förebygga olyckor bland unga. Gustafs och flickvännen Pernillas liv återges i stillbilder och ljud. Dokumentären börjar med ett telefonsamtal 2011 och slutar med ett bröllop 2014.

– Det som hände mig är väl ett skol­boks­exem­pel på hur det inte ska fungera på en arbetsplats, säger Gustaf.

Under det senaste året har de varit på resande fot i snitt en gång i veckan. De har föreläst på LKAB, SSAB, Smurfit Kappa, Akzo Nobel, Garpenbergsgruvan och en rad andra arbetsplatser och organisationer. Två skolor har de besökt också. När en lärare på industriprogrammet i Gällivare skrev på Facebook att han redan ser skillnad på hur eleverna jobbar blev Gustaf glad.

– Med lite tur så har man spelat någon roll i alla fall.

Margaretha tycker att Gustaf är för blygsam:

– Du är ju kung ute på skolorna! Eleverna flockas ju kring dig. Du får ju skriva autografer till och med!

Margaretha följer med Gustaf på turnén.

– Han har en naturlig fallenhet för att prata inför folk. Jag har frågat om han inte vill utbilda sig till skyddsingenjör, men än så länge fnyser han åt det, säger hon och ler.

På gymnasieskolan i Gällivare undrade två tjejer från samhällsprogrammet om de fick lyssna. Bara elever på de praktiska programmen hade bjudits in.

– Visst, sa Gustaf.

Tårarna trillade och efteråt kom tjejerna fram till honom:

– Åh vilken fin love story!

Gustaf får alla möjliga frågor, inte bara om arbetsmiljö. En del vill veta allt om operationstekniker, om motorcyklar, reservdelar och årsmodellen på hans Cadillac. Eleverna på yrkesprogrammen har suttit knäpptysta och lyssnat.

– Jag är riktigt imponerad faktiskt. Den enda som störde lite var en lärare som satt längst bak och bullrade med en annan lärare, säger Gustaf och skakar på huvudet.

Men mest minns han en elev som fötts utan skiljevägg mellan luftrör och matstrupe. Han hade mer eller mindre växt upp på Akademiska sjukhuset i Uppsala och behövde prata om det.

– Han var riktigt på hugget. Den killen kommer jag inte att glömma.

Gustafs fackförbund IF Metall skrev om skolbesöken i tidningen Info. De skrev att han med sin erfarenhet nu åker runt och berättar för andra ungdomar om risker i arbetslivet, att man faktiskt som ung också har rättigheter och kan om det känns fel eller farligt säga nej till arbetsuppgifter. Artikeln plockades upp av en kollega till Gustafs pappa Arvid. Vid tiden för olyckan jobbade Gustaf och Arvid hos samma entreprenör, men firman gick i konkurs och Gustafs pappa blev arbetslös en tid, innan han började på ett annat verkstadsföretag. På en fikarast på det nya jobbet snappade en kollega upp tidningen och läste rubriken: Turné med erfarenhet. ”Vadå erfarenhet? Vad är det för jävla erfarenhet”, hade kollegan muttrat högt inför alla.

– Det är väl ingen erfarenhet att ha varit med om en olycka, menade han. Shit happens, liksom.

Det hade blivit knäpptyst i fikarummet. Arbetskamraterna hade tittat på intorkade fläckar i bordet, ner på sina skor och rakt ut i luften. Nästan alla visste att Gustaf var Arvids grabb. Till slut sa någon det.

Gustaf visar med ansiktet. Avlångt.

– Men sen hade han tydligen funnit sig och de började prata om en son som hängt sig i skogen och andra tunga ämnen som man kanske inte brukar prata om i ett fikarum på en verkstad, berättar Gustaf.

Klockan rör sig mot tio. Margaretha konstaterar att det är dags. Hon ber om ett värme­element i receptionen. Gustaf säger att det inte behövs.

Han går upp på hotellrummet för att få några timmars sömn innan den rysligt tidiga avfärden till Södra Cell i morgon bitti.

I Mörön pluggar Pernilla till en ny tenta. Boxern Harry surar säkerligen för att Gustaf inte är hemma. Och snön ligger djup på fälten utanför huset som Gustaf tingade in på Kronofogdens exekutiva auktion.

Han är gift med Pernilla nu. Inför julen 2013, två år efter olyckan, frågade Pernilla vad Gustaf önskade sig i julklapp:

– Ett fotoalbum, svarade han. Med bilder från vårt liv.

Pernilla viskade:

– Jag hade velat ha ett bröllop. Kan vi det?

– Jo.

Så en lördag i augusti mullrade tjugofem motor­cyklar in mellan Gammelstadens kyrkstugor. Sommaren 2014 toppade Luleå värmeligan. Dag efter dag med strålande solsken.

Gustaf hade gått med på kavaj och kostymbyxor. På fötterna spetsade vinröda myggjagare och runt halsen bar Gustaf en rutig fluga, svart och vit. Pernilla var vit med illrött läppstift och tuperat svart hår, uppkammat på sidorna. Rockabilly-tema, hade de bestämt. Pernilla och Gustaf åkte i täten, i en rosa amerikanare, med kortegen av HD-hojar bakom sig.

I Nederluleå kyrka fick de stå tysta i över fyrtio minuter innan prästen frågade. Rösten hade vilat för länge. Ut kom ett ynkligt litet ja. Efteråt tror han knappt att någon i den stora kyrkan hörde.

Festen fortsatte på Svartön, strax utanför SSAB:s grindar, inte långt ifrån olycksplatsen. Men den här dagen då Pernilla och Gustaf just sagt ja till varandra nämnde ingen den frätande mardrömmen. Pernilla hade just fyllt tjugo. Gustaf var tjugotvå. De hade hus, hund, vänner och föräldrar som brydde sig. En enda önskan kvarstod. Ögonen.

– Får jag inte behålla ögonen så tar jag bort mig, sa Gustaf när han vaknade upp på Brännskadecentrum i Uppsala efter olyckan.

– Det gör du inte, protesterade pappa Arvid den gången. Har du klarat livhanken så här långt så fortsätter du!

Synen har blivit gradvis bättre. Den stora ögon­operationen skjuter läkarna på framtiden, men med jämna mellanrum åker Gustaf till universitetssjukhuset i Linköping för att polera ögonen.

– Det låter fint, men det de egentligen gör är att dra bort skräp från hornhinnan med en kniv. De spänner upp ögonen med nån slags gäddkäftsuppbrytargrej fast i mindre format. Jag är vaken och måste titta åt andra hållet. När kniven kommer är man hyfsat okaxig. Sen blir det bara som en blodig smet.

Hur många gånger Gustaf fått åka till Lin­köping håller han inte räkningen på. Men han redogör för hur en sådan dag ser ut:

– Jag lämnar Mörön kring sex på morgonen för att hinna med sju-planet till Arlanda. Sen buss till Stockholm och tåg till Linköping. Jag brukar få vänta en timme på sjukhuset. Läkarbesöket tar ofta bara tjugo minuter. Sen brukar jag hinna med 22-flyget tillbaka och är väl hemma i Mörön framåt tolv på natten.

Största problemet är ljus. Eftersom hans ögon är skrovliga bryts solljus och starkt lampsken lite överallt på hornhinnan och det blir brokigt, dimmigt, som en taskig bildruta. Därför har han keps på sig nästan jämt. Det hjälper.

– Skärmen stänger ute himlen. Jag ser femtio meter längre med kepsen på.

I Linköping använder sig läkarna av en speciell teknik. Tanken är att nya stamceller ska bildas som sedan transplanteras in igen. Ungefär så har Gustaf förstått det.

– Men först måste läkarna göra mer jobb på ögonlocken. De läker inte rätt utan ligger för tajt mot ögonen.

Plastikoperationerna görs i Uppsala. Händerna opereras i Umeå.

– Om sex flygresor har jag guldkort på SAS! säger Gustaf stolt.

Då får han gratis mat i väntan på flyg och slipper sitta på hårda bänkar.

– Man får bara hoppas att gubben överlever, säger Gustaf och syftar på den duktiga ögon­läkaren i Linköping.

– Han är pensionär sedan flera år tillbaka, men Nordeuropas bästa.

Före Gustafs många Linköpingsbesök famlade han med en syn lika grumlig som under vatten. Nu kan han till och med smygköra hoj kortare sträckor om han skärmar av solen.

När olyckan inträffade gick Pernilla fortfarande på gymnasiet. Gustaf hade hoppat av skolan för att börja jobba. Han tyckte att han redan kunde svarva, svetsa och fräsa, var trött på skolbänken och ville ut i arbetslivet. Mamma Carina som är civilingenjör var inte helt förtjust i sonens val och sa till honom att hade han fattat ett så dumt beslut så fick han stå sitt kast och säga ja till alla jobb han fick. Det ångrar hon i dag. Tankarna hos familjen har irrat fram och tillbaka efter olyckan.

Pappa Arvid höll ihop det första året, men kollapsade en dag på jobbet när han såg unga entreprenörsanställda utföra ett farligt jobb uppe i Gällivare. Samtidigt läste han om en olycka som kostat en gästarbetare livet. Helt plötsligt kom alltsammans över honom. Bilderna från Brännskadecentrum då hans 19-årige son låg som en mumie i sängen och varken kunde gå eller se, hur nära det hade varit. En plötslig insikt som gjorde att det svartnade för ögonen.

Parallellt med sonens långa rehabiliteringsprocess har även ovissheten kring skuldfrågan skuggat dem som ett mörkt aggressivt moln. I november 2015, fyra år efter olyckan hade ingen ställts till svars.

I stället beslutade åklagaren att lägga ner förundersökningen mot både konsulten, som varit pådrivande på olycksplatsen, och entreprenörsfirmorna där Johan och Gustaf var anställda. Kvar är Nordkalk, beställaren av jobbet, företaget som hade samordningsansvaret.

Men i skrivande stund, i februari 2016, har inget åtal väckts. Gustaf kan fråga sig vad vittnesmål är värda fem år efter ett brott. Han tänker mycket på sånt och på hur en eventuell rättegång kommer att bli. Han har blivit lite av en expert på ämnet. Men plugga som Pernilla vägrar han. Hemma i Mörön läser hon sina tjocka böcker i sociologi. Hon läser och läser.

– Om Marx och Ford. Typ hur Ford la upp sin löpande band-princip och hur det påverkade arbetarna.

När Pernilla inte läser analyserar hon Gustaf och vännerna, varför de säger som de säger och gör som de gör.

– Det är Pillans grej. Hon vill förstå varför en grupp beter sig som den gör. Det var antingen individnivå eller grupp. Hon valde grupp. Och så sitter hon där och tjuvanalyserar oss …

Gustaf brukar vända sig till Harry då. Han är korkad, men snäll. En 45-kilos boxerhane med noll kroppskontroll som hoppar upp på grejer, landar fel och ramlar ner.

– Farsan sammanfattade det ganska bra. De har också en boxer, en tik, Nelly, som bara är hälften så stor: ”Ja, Nelly hon sitter och tänker hon. Och Harry han sitter bara.”

Men Harry har betytt mycket under rehabiliteringen. Den första tiden som valp var Gustaf hemma hos honom jämt. När Gustaf ligger vaken på hotellrum ute i landet brukar han tänka på det lite smålustiga konkurrensförhållandet där hemma. Hur Harry knuffar bort Pernilla med tassarna när han vill ha Gustaf för sig själv.

– Totalt IQ-befriad, men genomsnäll, säger Gustaf och äter en snabb frukost på hotell Havanna.

När bilen lämnar Varberg är det kolmörkt ute. Några mil senare tornar vit rök upp på himlen. Södra Cell uppenbarar sig som en jättestad. Vid grinden får Gustaf hjälm och reflexväst innan han får komma in på massafabriken. Först ska han prata för de fast anställda, sedan för entreprenörerna.

Ett nytt liv, som utbildare.

Och ett betalt arbete, hans första efter olyckan.

Södra Cell Värö, 16 december 2015. En kvinna inleder med att säga:

– Har vi verkligen koll på dem längst ner i leden? Hur hanterar vi informationen? Så det inte blir som visk­leken...